terrorin

Det hela började med att jag och pappa klädde om till våra supersnygga våtdräkter! Efter det ställde vi oss nästan först i det stora ledet med dom i min startklass som vi alla hade gröna simmössor. Det var några människor som stod för pratet, musiken och uppvärmningen för våran startklass.

 

Här kom det första roliga! När jag och pappa stod där tog mikrofonprataren och sa "Har vi någon Therese Hedlund från Lindesberg med oss här idag?" Jag vinkade glatt och sen började uppvärmningen. Vi körde lite gympa för att få igång kroppen. Efter det gick det långa ledet ner efter varandra i vattnet. Det första jag märkte var att alla simmade på som faan och efter ett tag insåg jag att jag aldrig skulle kunna simma hela loppet i deras tempo så jag började stanna in. Jag andades lungt och lixom bara simmade på i min egen takt.

 

Pappa var gullig och simmade med mig i början men han började ganska snabbt frysa och fick simma i förväg. Redan från början hamnade jag sisst men jag fortsatte mitt simmande. Redan vid dom första kontrollerna (Kontrollerna var vart 10 meter ungefär) började dom som jobbade där fråga hur jag mådde.

 

Jag fortsatte att simma och simma och alla kontrolanter längst sidorna blev mer och mer oroliga för mig men jag simmade på. När jag kom till den första vätskekontrollen tvingade dom upp mig på bryggan för en vilopaus. Sjuksystern frågade mig om jag hade svårt och andas, om jag hade hosta, om jag frös, om jag hade kramp osv. Jag satt på bryggan i drygt 1 minut sen hoppade jag ner i vattnet

igen och dom som jobbade där önskade mig lycka till och sa att jag fick sätta mig på bryggorna hur mycket jag ville. Jag sa även glatt att "Det här ska jag grejja!"

 

Så jag simmade vidare och alla längst bryggorna frågade hur jag mådde, om jag mådde bra eller hade ont eller något annat som inte kändes bra. Vid ett stop när jag stannade för att vila mig genom att hålla i bryggan frågade en kontrollant om jag tänkt klara en svensk klassiker. Jag sa att jag inte visste och hon sa att jag säkert skulle grejja det!

 

En gång fick jag panik dock... Det var när jag simmade längst bryggorna längst åt vänster. Sen helt plöttsligt svängde hela ån och bryggorna som var längst kanten hamnade längre fram och längst åt höger. Då tänkte jag "Nu drunkknar jag säkert" Men jag simmade på och kom snart fram till motströmshållet med bryggor på höger sida. Dom fortsatte att hejja på och där kom även hejjarklacken i form av BOY och Umbra samt pappa som gått i mål och även pappas tjej. Dom var alla toppenbra hejjarklack och Umbra hon körde verkligen gärnet med hejjaklckandet!

 

Någon gång här blev jag omkörd av dom gröna mössorna som startade en timme efter mig! 

 

Sen närmade jag mig 500 meter kvar skylten och hade det fint med hejjarklack och allt. Sen när jag skulle gå i mål hörde jag sjuksystrarna säga "Ta henne!!". Sjuksystrarna längst vägen hade kontakt med varandra och såg till att jag mådde bra eftersom jag var så långt efter. När jag gick i mål skulle jag gå upp från vattnet men mina ben bar inte. Jag kunde helt enkelt inte gå överhuvudtaget! Så dom släpade in mig i en värmestuga och drog av mig våtdräkten och på med filtar och värmefläkt. Dom sa "Hon har varit i vattnet i 2 timmar och 30 minuter" och gav mig en filt tll!

 

Hur som helst grejjade jag det på mina 2 timmar och 21 minuter i 16 gradigt strömt vatten och jag kom nästan sist. 16 stycken bakom mig hade jag enligt resultatet! Och 5000 före mig! Men jag är så otroligt stolt!

Medalj och allt fick jag och nästa utmaning kanske blir lindesimmet och efter det ska jag bestiga kebenekajse med Umbra nästa år!

 

​ ​